Text och foto: Vera Billing
Jag kommer till Rosenhill på Ekerö i Mälaren tidigt i maj för att prata med Lars och Emilia Sillén – helt fel läge… stressnivån och tröttheten är stor, säsongsstart om en vecka och så mycket kvar att fixa i det ombyggda caféet. Så jag lagar fönster istället och återkommer i slutet av augusti. Sommarvärmen har helt plötsligt flytt för en isande nordpolsvind som påverkar alla. Trötthet! Men Lars, Emilia och ett gäng ungdomar från när och fjärran sitter ändå glada ute på den stora terrassen bak butiken/caféet och äter kvällsmat. I helgen har man det varit stor skördefest på Rosenhill. Ungefär 600 personer! Musik! Mat! Frukt!
Rosenhill är en gammal fruktträdgård på Ekerö. Mälardalens öar har sedan mycket länge varit Stockholms fruktleverantör. Här samsas stora äppellundar med stora ekdungar i landskapet. Rosenhill är Emilias föräldrahem. När Lars och Emilia var unga gav de sig ut till havs, seglade länge på haven och formades ihop som ett par med två individer, med kärlek och respekt. De steg i land igen, efter stormiga dygn utanför Afrikas kust och då de hade märkt att människorna ute på havet inte var särskilt annorlunda än de på land, samma samhälle här som där.
Åter i Sverige sökte de gård för att bli självförsörjande. En ren egotripp ville vi egentligen, säger Emilia. Ta över föräldragården hade de väl inte just tänkt sig. Men så hände det, att det damp ner märkliga blanketter på köksbordet där på Rosenhill. Detta var i slutet av 1980-talet och fruktträden skulle räknas och inventeras, för nu skulle man få bidrag av staten för att ta bort dem.
Röjningsbidrag. Va!? sa Emilia och Lars. Där väcktes engagemanget, Emilia gick långt i kampen för svensk frukt och de tog över gården. Här skulle minsann inga fruktträd tas bort, oavsett pengar! Detta var 1991.
Här fanns stora fruktodlingar och massor av rabarber. Lars och Emilia gav sig in i branschen som leverantörer till butiker och grossister, men det var slitigt, med grossisterna i synnerhet. De var så negativa! Krasst materialistiska, ingen känsla för produkten eller kvaliteten, bara kilon och kronor. Och leveranstider. Så kom en efterfrågan på KRAV-odlad rabarber och de började leverera. Men… grossisterna ville endast ha små knippen om ett halvt kilo. Inte många stjälkar i en sådan bunt. Och KRAV-tejp skulle de ha runt sig. Nej! Vi ville vara fria, rå oss själva, den där tejpen liksom klistrade fast vår frihet, säger de.
Vi ville ju möta människor, låta dem smaka på och uppleva kvalitet. Och träffas. Människor är det roligaste som finns, säger Emilia. Och tillägger: Vi har ingen känsla av att detta är vår plats som vi äger, utan att vi förvaltar en plats för människor.
Rosenhills musteri fanns redan då de tog över, och det är ännu en grundpelare i verksamheten. Folk får komma med sina egna äpplen och vänta, medan de pressas till must och får sedan med sig sin härliga dryck hem igen. Det blev köer av bilar under hösthelgerna, det kunde bli en hel dags väntan på att få sin must gjord. Emilia började servera kaffe och litet att äta, för uppmuntra dem. Och på så vis föddes det som sedan har blivit Rosenhills Café och butik. Ekologiskt och hembakt och mustigt (!). Och ofta med musik på den härliga verandan längs den stora ladans bakre vägg, i sluttningen mot äppellundarna, där fåren går och betar. Ekologiskt och roligt. På gården finns också loppisbodar, och en annan firma säljer sina vackra stora hängmattor där. De hänger dekorativt som färgglada slöjor mellan tallarna i den torra backen. För när jag är på besök är det inte bara kallt, men också alldeles gulnat och torrt i sluttningen.
Det har inte regnat på två månader. Jag får känslan av att vara någonstans i Nordamerika, snarare än i idyllernas Ekerö utanför Stockholm. En kvinna kommer alldeles före stängningsdags och vill köpa solrosor och får låna en sekatör. Solrosorna lyser och trivs i de torra odlingsbäddarna och förstärker det osvenska intrycket. Det gör också närvaron av alla ungdomar, som volontärarbetar (”wwoofar”, se annons) på Rosenhill och bor i en väldigt stillastående gammal buss borta bland fruktträden.
Ett par killar från England, som studerar arkitektur stortrivs på Rosenhill. De har snickrat ihop den stora trappan från verandan ner till gräset, som Lars och Emilia längtat efter i åratal, klar lagom till helgens stora skördefest. Martin och Matt är fascinerade och fulla av beundran inför svensk arkitektur och vill gärna göra praktik i Sverige (kontakt kan förmedlas…). Här är också två unga tyska kvinnor som undrar om jag känner till någon trädgård med läkeväxter, dit de kan åka och jobba. Hit kommer även lokala ungdomar, som älskar att jobb och gemenskap, såsom Freja och Noa. Här finns också de egna tre barnen Erik och Evelin i tonåren, och lilla Saga Freja, sex år, kvick och glad som ett kvicksilver.
Hur kommer det sig att de har denna enorma öppenhet och generositet för andra människor? Så extremt lite av kärnfamilj och privathet? Emilia och Lars tror de har det med sedan barnsben, på olika sätt. Här på Rosenhill var det alltid plats för en till vid matbordet och så är det än. Lars familj reste runt i världen mycket, då hans far var forskare. Där fanns alltid en öppenhet för den kultur man just då gästade. Det gjordes aldrig någon skillnad på ölgubbar och diplomater. Båda har de en mycket stark tillit till livet och människan och det är väl det som bär Rosenhill.
Sent på kvällen sitter Emilia och jag och pratar mer om äppleträden. Hon försöker alltid fördjupa och lära ut. Man vet ju inte längre hur äpplen naturligt ska smaka! Mogna äpplen. Alltför många kommer med omogen frukt – de plockar av alla sina träd när de har tid, inte när äpplena är i tid. Att skördas. Tålmodigt berättar och visar hon. Gång på gång, år efter år. Vi pratar om fruktträden som kulturbärare, som karaktärer, som individer, som kvalitetsförmedlare. Vår gemensamma glöd för äpplena ger värme till avslutandet av dagen. Det är midnatt. Ute fullmåne och kanske höstens första frost.
Från tidskriften Fri Jord nr. 3 2007
I Rosenhills butik kan du köpa den senaste Fri Jord
